Nöteriet i Kivik: Ett växthusprojekt för en levande landsbygd
I den lilla byn Bästekille utanför Kivik på Österlen pågår ett spännande projekt. Det handlar om solidaritetsprojektet ”Nöteriets Greenhouse Restoration” som i slutet av 2023 beviljades 10 032 euro (cirka 117 200 kronor) från Europeiska solidaritetskåren. EU-bidraget innebar ett startkapital för de fem eldsjälar som står bakom projektet. MUCF pratade med två av dem, Zaio Hellgren och Fabian Ryft, som berättar om visionen med projektet.
Solidaritetsprojektet startade formellt i januari 2024, men för Zaio och Fabian startade det långt innan, på olika håll.
Det gemensamma arbetet för projektdeltagarna startade hösten 2023 när de fick tillgång till det växthus som idag skapar grunden för projektet vars officiella namn är bestämt att bli Österlens Nöt & Växt Bank. Det ska bli en ideell förening men idag är projektet fortfarande i sin början och kommer att växa fram och utvecklas under kommande år.
När de tog över så hade växthuset stått övergivet i 23 år.
Hur började allt?
- Jag bor precis uppe i backen, några minuter bort. När jag var liten brukade jag ofta cykla förbi här när jag besökte en kompis. Som liten och nyfiken så var det spännande, det är ju glasrutor överallt och man ser träd där inne som växer. De som ägde växthuset gick i konkurs och de bara lämnade allt en dag, berättar Zaio.
Idag är Zaio 24 år och han säger att den ena saken ledde till den andra.
- Jag tillhör en generation där klimatångest mer eller mindre är ett faktum, något som präglar mitt liv oavsett om jag vill det eller inte. Jag kunde inte ignorera det, även om jag egentligen planerade en annan livsriktning än att arbeta med jordbruk (han är utbildad cirkusartist).
- Ville skapa något hållbart i stor skala
- Jag trillade verkligen in på nötodling. Det var en vän som rekommenderade, "du, plantera ett träd, plantera ett nötträd". Någon månad senare rekommenderade han mig också till en kurs på Holma folkhögskola som jag hakade på. Mina ögon öppnades, nötträd är ju häftiga, "the saviour". Plantera träd och man känner att klimatångesten försvinner. I samma veva träffade jag Fabian och vi klickade i liknande tankar att få igång något mer storskaligt. Vi insåg att vi inte bara ville fastna i det abstrakta, utan ta nästa steg och faktiskt genomföra det. Ingen gör det, varför inte vi?
25-årige Fabians resa till Nöteriet var också lång.
- Det började som en slags samhällsfråga. Jag jobbade och jobbade, jag har alltid varit en arbetare. Men efter ett tag så såg jag hur mina pengar utnyttjades i samhället, alltså att mina pengar skulle användas för konsumtion. På något vis så insåg jag då att min konsumtion bidrog ju bara till förfall av världen runtomkring mig, säger Fabian.
Han ville bryta mönstret och hitta ett sätt att leva där han kunde känna att han genererade något positivt för världen runtomkring sig. Det tog tre år att hitta rätt plats.
- Det var när jag lärde mig om odling och framför allt ju mera jag lärde känna naturen som jag insåg att det är ju där allting börjar. Det är ju där vi kommer ifrån, säger Fabian.
Från idé till verklighet
I det skedet mindes Zaio växthuset från barndomen och bestämde sig för att ta kontakt med ägaren. Han var nervös inför mötet, eftersom han inte visste hurudan reaktionen skulle vara. Men det gick bra.
- Vi fick ett kontrakt på arrende för tio år framåt, med ett års uppsägning. Vi har en jättelåg hyra och vi betalar för elen vi använder, men annars har vi fria händer. Vi gör det vi vill här så länge vi inte påverkar strukturen, berättar Zaio.
För att kunna genomföra en restaurering av växthuset – och fortsätta bygga på många fler idéer – så behövdes naturligtvis även finansiering.
- Sökte bidrag från Europeiska solidaritetskåren
Zaio säger att allting skedde väldigt organiskt, saker och ting ”liksom bara trillade på plats” under vägens gång, genom diskussioner, råd och tips av olika människor.
- Samma med solidaritetsprojektet. Min syster jobbar med unga vuxna och ungas deltagande och hon tipsade mig. Hon skulle ha ett möte med MUCF och frågade om jag ville hänga med henne till det mötet. På den vägen är det, säger Zaio.
Det var första gången Zaio ansökte om ett EU-bidrag i rollen som projektledare.
- Jag tyckte att ansökningsprocessen var rätt trevlig. Det var en del teknologiskt strul; med hemsidan, hur man loggar in, hur det funkar, och så var vi också lite sent ute - men allt löste sig i slutändan. Att skriva ansökan gick bra, tyckte jag. En bra sak var att det är så pass snällt med budgeten - man behöver inte ha en färdig budget klar när man gör sin ansökan. Om så varit fallet hade det aldrig blivit av, säger Zaio.
Fabian tyckte idén med arrendet var självklar.
- Vi är på en annan persons mark, vilket var hela förutsättningen. Vi började på noll och hittade någon som hade för mycket mark. Han hade investerat i fastigheter, som är ganska normalt idag, alltså att man har flera fastigheter. Samtidigt funderade vi på hur man leva på folks rester. För oss känns det som det mest ödmjuka att göra när så många personer har så mycket.
Vad har hänt sedan början?
Jobbet med att restaurera växthuset var – och är – gigantiskt. Det kommer att ta en lång tid att få det hela på fötter. Det har varit främst Zaio och Fabian som jobbat i växthuset, eftersom de andra personerna bakom projektet inte har haft samma möjligheter att spendera lika mycket fysisk tid på platsen.
- Projektet fortsätter att växa och utvecklas.
- Det har varit mycket fysiskt jobb, vi har sågat ner träd, vi har släpat ut otroligt många kar med skräp och järnrör och cirka fem ton trasigt glas som vi forslat till tippen. Det har också tagit tid att planera hur vi ska göra allting. Bara att stå här och tänka, hur tar vi oss an det här, säger Zaio.
- Det har varit hårt arbete. Ensamt, kallt, blött – ”punkigt” skulle man kunna kalla det om man fick ge det ett ord. Jag har bott i en husvagn utanför växthuset och jag försöker att behandla det som mitt jobb. Jag har varit här åtminstone tre dagar i veckan sedan oktober och jobbat gratis. Det är svårt, säger Fabian.
Samtidigt ler han stort. Han bor fortfarande i husvagnen och det är uppenbart att han älskar det – att vakna där och gå ut i äppelodlingen med sin hund Kåda varje morgon. Och visionen för framtiden växer varje dag.
Framtiden - en mötesplats för alla
Att restaurera växthuset och plantera växter och nötträd var början på projektet, och EU-bidraget hjälpte till genom att de kunde köpa gödsel, kompost och annat som gjorde att de kunde komma igång med arbetet. Men planerna med platsen går mycket längre än så.
- Vi vill bygga mötesplatser. Det är en jättestor drivpunkt i det. Det är dels hela klimatet och jordbruksutvecklingen och plantera mer träd. Men en jättestor punkt är också att få en levande landsbygd, säger Zaio.
En del av det jobbet är redan igång genom att de har ordnat arbetsdagar där cirka 15–20 personer, vänner och bekanta kommit för att hjälpa till med arbetet. De, och lokalinvånarna, är väldigt positiva till jobbet med växthuset och de hjälper till med många olika saker.
- Det är jättekul och inspirerande - det är så många som tycker det här är en jättebra idé. Vi har snackat om att få till hantverk och vi har varit i kontakt med hemslöjdskonsulterna i Skåne. Vi har också pratat om en konstnärlig verkstad, det är mycket som ligger och bubblar här på platsen, säger Zaio.
Dans och musik är också uppe i diskussionerna, och att folk ska kunna campa och ta med sig sina djur för bete till platsen.
- Tips till andra – vad de har lärt sig
Det praktiska och hårda jobbet har lärt Zaio, Fabian och deras vänner mycket. Vad?
- Vikten av envishet. Vikten av att när man har en idé, så betyder den ingenting i sig utan det är de här dagarna av att fortsätta, kämpa och kriga, att kriga med hjärtat som betyder något. Det är det som faktiskt gör att det är möjligt. Och att komma ihåg att jag inte jobbar emot någon, utan jag jobbar för och med dem, säger Fabian.
De rekommenderar också andra på landsbygden att våga göra liknande saker.
- Alltså, kör! Hitta människor som vill samma sak och fastna inte för mycket i att tänka på om det är möjligt eller inte möjligt, utan man kan hitta på väldigt mycket på vägen och speciellt om man är inne på att söka solidaritetsprojekt, så skriv ihop en ansökan. Man kan alltid ångra sig i andra hand eller man kan inse att det inte funkar och då kan man kontakta myndigheten och säga, det funkar inte. Men skicka in ansökan, gör det bara. Vi var i den situationen men nu är vi igång och vi har fått otroligt mycket uppbackning, både från unga, från gamla, från bönder, från folk som bor i städerna, säger Zaio.